lmnzaj

Skrivs inte mycket just nu, finns inga frågor och inga svar. Klart det finns, men just nu är det inget som direkt retar mig så där mycket. Det är enbart det gamla vanliga, alla jävla idioter i trafiken. Musiken fortsätter på samma inslagna spår och det slår mig att det finns något som är så vackert och långt bort. Dit ska man för visso en dag, en dag ska man dit.

Svensk hip-hop/rap är magisk, det är som en oupptäckt planet bland bleka svennar. En dold skatt kan man sammanfatta det. Först och främst är det magiska texter, det gäller att ta sig en stund och verkligen lyssna så förstår man storheten i det hela. Sen läggs beaten på, och man hamnar i psykos. Allt för många dissar musiken utan att de ens har lyssnat på vad den vill säga oss. Budskapet ligger ju i texten, inte melodin.

Blåögdhet är något som är allt för vanligt, vi litar blint på allt och alla. Sen sitter man där i skiten och vet inte hur man ska lyckas ta sig ur. Jag menar, folk hamnar inte i skiten utan anledning, det finns sluga jävlar som vet om det och ser till att få allt att se förtroendegivande ut, men som i själva verket bara är skit. Fram med det kritiska ögat och syna allt med lupp.

Något som slår mig är uttrycket den rätte för mig. Hur fan vet man om en person är den rätte för sig? Det finns ju sjukt många människor. Vad händer när man levt med någon man tror är den rätte och sedan träffar någon som visar vara sig mer rätt? Följer man sitt hjärta eller följer man sin hjärna? Och finns den rätta där för alla? Hittar man den rätta för tidigt ger man kanske inte den rätta den chans han/hon förtjänar. Man kan lära sig att älska alla, allt beror på inställning. Jag väntar på den rätte, men jag letar inte, när den kvinnan kommer så kommer hon. Förmodligen sker det aldrig, men hoppas kan man ju alltid... Eller? Behöver man ens träffa den rätte? Nej, fan, så kan det ju inte vara... Alla har sin egen rätte och varierar för person till person. Faktum är att jag just nu skiter i.

Slap ´n clap.